En riktigt bra vecka när det gäller hundarnas träning!
Taggis har inte snurrat en enda gång utan han har snarare sprungit med självförtroende på varenda linje.
Ella har inte tvekat en enda gång utan snarare steppat vid min sida med förväntan.
Vi har inte hunnit med jättemånga träningstillfällen men de som har blivit av har blivit bra.
Ett pass på planen med bollar i hörnorna. För Taggis del har de passen handlat om att inte springa iväg förrän jag säger ut. Han har som sagt börjat tjuva lite då jag dumt nog valde att låta om honom tjuva lite. Kanske lät jag honom tjuva lite för länge… men man lär så länge man lever. För Ella handlar det mest om att springa med attityd och självförtroende.
I torsdags blev det först ett viltspår för Ella. Hon har definitivt fattat grejen nu och spårar med självförtroende, dock var det rätt varmt och konditionen är inte på topp så hon håller inte ett helt spår ännu. Plus att hon har lite svårt att hitta tillbaka när hon tappar spåret men det tar sig som sagt för varje gång.
Därefter blev det lite apporteringsträning med Ylva och Svarta. Min plan var tre stycken linjer, Keith Mathews style, en kort linje med lite bökig väg ut och där dummien landade i nått buskigt, en lång lite enklare/tydligare linje och en linje med terrängskifte och väg som ett hinder. Med Ella och Svarta började vi med att de fick markeringar i områdena. När de hade varit i alla områdena la vi ut dummisar till linjerna. På de två första lite enklare linjerna fick den ena hunden hämta en markeringen som landade i linjen och den andra hunden tog linjetaget. På den tredje långa och trixiga linjen skippade vi markeringen.
Båda hundarna klarade av övningen fint. Jag är nöjd med Ellas attityd, visst det var memories och plättlätt men det är just nu inte det viktiga för Ella. Jag försöker hitta sätt att få en annan attityd på henne. Det är kanske inte optimalt, men just nu viskar jag lite till henne – ser du den, -är det din tur nu när jag ställer upp för att skicka henne. Det resulterar i lite steppande från hennes sida, hon är lite otålig men så fort jag sätter ner handen står hon blixtstilla tills att jag säger ut. Hittills har hon inte tvekat en gång när jag har fått fram steppandet utan de gångerna springer hon iväg med attityd och självförtroende. De gånger jag missar att bygga upp henne kan tveksamheten komma fram. Jag får se hur länge jag kör så här och jag får klura på hur jag ska kunna minska ner retningen.
När de två var klara fick Taggis komma ut och ta linjerna. Dolda för honom men visst hade han vittring att springa i men är ändå sjukt nöjd med attityden. Han växer och växer igen. De två första gick galant och på den tredje klarade han den första svårigheten men tappade linjen så jag fick börja om.
I lördags blev det lite vattenträning på mina gamla hemmamarker. Taggis fick linjer där han skulle simma över dammen och ta sig 5-10m upp på andra sidan land. En linje fick han gå först på de andra två fick han gå efter Dickens en av Beas hundar. På den första linjen fick han sitta och titta på Dickens som först fick en markering och sedan tog linjetaget. Det blev lagom med störning att dels simma förbi ön på ena sidan och en gammal markering på den andra. Han drog lite mot markeringsområdet men tog mitt stopp bra dock inte mitt högertecken utan han ville fortfarande mot markeringen, jag ryade lite och därefter tog han mitt höger och sen mitt ut.
På andra linjen började Taggis, vattenarbetet var bra. Bra linje, han slickade kanten på ön men försökte vara kall och vänta ut honom. Hittills har han nog aldrig valt att gå upp på en ö för att leta, ett par gånger har han sprungit i kanten för att sedan kasta sig i vattnet för att simma vidare. Mycket riktigt där var ingen tendens till att vilja gå upp på ön den här gången heller. Väl på land på andra sidan dammen kom svårigheten. Att lämna det höga gräset och buskarna var lite svårt och när han väl gjorde det valde han att springa längs med det istället för rakt bakåt. Efter många blåsningar och skick åt höger och ut som han inte tog, kallade jag hem honom igen och skickade om igen. Samma sak denna gången med fast jag hade tur då han fick vind på området och kom rätt.
På den tredje linjen gick han efter Dickens, det blev samma typ av svårighet. Marken på andra sidan bjöd in till att springa längs med men den här gången gick det lättare att få honom till rätt plats.
Väldigt nöjd med att han börjar bli dirigeringsbar på vatten och att han var lugn vid min sida när Dickens jobbade.
För Ella Bella Bus blev det markeringar i samma områden och som avslutning blev det ett motivationshöjande sök. Hon fick helt enkelt sitta och titta när jag och Bea gick runt i det höga gräset, klappade, kvackade och droppade tennisbollar på ett par ställen. Resultatet blev en sjukt taggad Ella som hade bra fart och attityd både ut och hem, i alla fall de 3 första bollarna. Sen blev det lite svårare, men hon fortsatte att leta. Hon kom hemåt ett par gånger men köpte att jag skickade ut henne igen innan hon kom hela vägen hem. Det kändes som en evighet men tillslut hittade hon en boll till så det fick räcka. Jag var ute efter att se hur hon hanterade att få leta och leta efter att vi motiverat henne lite. Det här kommer jag göra lite ibland för att få upp motivationen lite extra.
Taggis fick komma ut en sista gång för att ta de trixiga linjerna och jag kunde konstatera att han hade fattat grejen den här gången i alla fall.
Buslabbarna 