Buslabbarna

Att gå i drevet på småviltsjakt har blivit en höjdare med Taggis. Han tycker verkligen att det är kul och än så länge håller han sig i skinnet och ballar inte ur.

Han är ingen ställande fågelhund och han är ingen drivande hund heller utan han stöter bokstavligen fram viltet. Om viltet inte reser sig/lyfter duttar han på det med nosen, ger dem alltså en liten stöt så att de går loss. Det har jag även sett honom göra på hjortar som ligger och trycker. Som tur är finns det inga vildsvin på markerna där jag jagar för jag vill inte se honom försöka dutta på ett för att de ska gå loss.

När vi går i drevet brukar vi zigzacka över marken så jag skickar honom åt sidan i den riktningen jag går. Oftast vänder han själv när han är lagom långt ut och det är dags för mig att byta riktning om inte blåser jag två korta signaler för att han ska byta riktning. Det brukar funka rätt bra, ibland blir han lite ivrig och söker för långt framåt men det brukar räcka med två korta signaler då med för att han ska söka hemåt istället.

När han får upp en hare stannar han helt otroligt nog kvar eller så vänder han hemåt. Fick frågan i helgen hur jag hade lyckats träna in det och jag har nog bara haft flyt med honom. Dels har han vuxit upp med Spike som var skvallertränad så eftersom Spike aldrig drog efter vilt under hans uppväxt så fick han inte upp det intresset. Sen har jag omedvetet inte släppt honom på harjakt i början med drivande hundar och har haft honom hyfsat nära mig så när det har gått upp hare så har jag kunnat hejda honom.

Men visst har han jagat hare, när han varit lös och ledig och andra hundar har dragit efter det är ju klart att det triggar igång jaktlusten. Så att han idag väljer att inte göra det trots att han går i hardrev med skallande och drivande hundar är helt otroligt. Jag är själv väldigt förvånad eftersom jag egentligen inte har tränat för det.

Men så fort ett skott avfyras mot en hare går det inte att stoppa honom. Då ska den bara in. Som tur är släpper han efter ett par hundra meter, för det är inte alltid träff. Detta är dock något som jag ska försöka jobba på, att han inte själv sticker på hararna utan att han bara går om jag säger att han ska. Ett par gånger har jag lyckats att hejda honom, målet är självklart att alltid kunna göra det.

Senaste harjakten apporterade han till och med en skjuten räv. Så mattes lilla mespropp har verkligen växt till sig.

Ella Bella bus får än så länge bara gå vid min sida på harjakter. Känner att risken är rätt stor att hon ballar ur annars då hennes jaktlust och viltintresse är bra mycket större än Taggis. Hon får apportera en del av hararna och är grymt snabb och riktigt duktig på det.