Den där dagen som man fasar för kommer ibland tidigare än väntat och hur mycket man än tror att man har förberett sig så är det inte alltid så.
Med Spike gick det lite för fort och jag önskar verkligen att tiden hade stått still, iallafall för en liten stund.
Visst har han varit skruttig hela året och ätit dåligt de senaste månaderna men han var alltid pigg, glad och ville inget annat än att få vara med och träna eller jaga.
Med tanke på att vi plockade ut plattor och skruvar från korsbandsoperationen i början av året och att han hade varit konvalescent sedan augusti förra året var min tanke att han inte direkt skulle få jaga något den här säsongen. Men han ville så gärna vara med att det var svårt att låta bli att ta med honom ut ibland.
Så han fick komma ut och vara med och söka av dammarna och vassarna efteråt där det funkade och passade. Med tanke på att han verkligen sökte av själv runt hela dammen gällde det att välja rätt ställe.
Att träna honom var inte direkt lönt, han körde sitt eget race sista året, men det räckte långt att bara kasta ett par dummisar eller bollar för att han skulle vara nöjd.
När vi hade drevjakt med viltvårdsföreningen i oktober gick han med i sista såten och han hade riktigt kul. Att få springa lös, stöta vilt och göra lite som han själv ville var bland det bästa han visste.
Sista helgen kändes han tröttare än vanligt och han höll sig närmre än vad han brukade. Han började även så smått att bli bukig. Jag lämnade in honom för en planerad operation och amputation av en del av svansen som han slagit sönder en gång för mycket. Jag hade ingen bra känsla i magen men valde nog att inte känna efter.
Känslan var rätt för jag blev uppringd av min vän och tillika veterinär. Det såg inte bra ut, Spike hade skyhöga levervärden och buken var full av vätska. Som tur är hade vi redan haft det här samtalet för 1-2 månader sedan när han fick hög feber och hade lite vätska i buken. Hur vill du göra om/när du hamnar i valet? Den gången behövde jag inte ta beslutet men förra veckan hade jag inget val.
Spike har haft klippkort hos veterinären sen dag 1 och hade redan genomgått flera operationer och det sista jag ville var att låta honom genomgå en stor till, så jag hämtade hem honom igen för ett dygn hemma. Ett dygn fyllt med pussar, mys, bus och jakt.
Framför allt ett dygn för mig att landa i beslutet att jag gör rätt
Att få låta honom somna in hemma i soffan kändes helt rätt och att ha en fantastisk vän som ställer upp och hjälper en är jag evigt tacksam för.
Nu har livet återgått till det normala igen och jag och Taggis har hittat tillbaka till rutinerna.
Buslabbarna 