Buslabbarna

Det här kommer att bli ett fluminlägg

Jag känner mig fortfarande ganska grön när det gäller hundträning, Taggis är ju bara min andra hund så vi kan väll vara överens om att jag är det också 😉

Spike är min prova på hund och han har fått göra lite av varje och med honom insåg jag att jakt och apportering är riktigt kul. Så det är vad Taggis kommer att få göra.

Jag gillar att ha en grundplan, jag läser en hel del om hundträning både i böcker och på nätet och går på kurser så att jag enkelt kan stolpa upp vad det är jag behöver lära min hund. 

Med Spike fumlade jag nog mest bara rundor i mörkret och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag hade en plan vad det gällde ledarskapet med honom och jag hade läst på om hur jag skulle gå tillväga vid hundmöten, vid dörren, matskålen osv. Jag fick också bra tips på vägen när jag gick kurs. 

Lugn, trygg och följsam hund var målet. 

Det målet nådde vi men när jag skulle börja träna apportering fungerade ingenting och han var inte alls intresserad av att hämta dummisar. När man är ny inom hund är det svårt att hitta kurser för jakt och apportering eller det var svårt för mig i alla fall. Så jag sökte mig till brukshundsklubben och det blev lydnad och spår för oss under ett par år. Det där med att hämta saker och springa till matte var ett återkommande ”problem” för oss men det löste sig till slut.

Skam den som ger sig

Efter ett par år så kom jag in på jakt och apporteringsträning igen och fastnade som sagt för det. En härlig utmanade resa har vi haft för att nå dit vi är idag och jag har lärt mig massor men jag har också många varit på väg att ge upp för han har rett mycket egen vilja den där Spiken 😆

Tanken på att skaffa en till labrador  föddes för ett par år sedan. Men det var först förra året som jag vågade ta steget.

Med Taggis satte jag mig också ner och läste igenom mina böcker, antecknade vad jag behövde komma ihåg och gjorde en plan. 

Lugn, trygg och följsam hund är målet

Ganska snabbt märkte jag att Taggis påminde mycket om Spike när han var liten. Lugn, lättlärd och inte alls intresserad av att hämta saker. Om jag blev sjukt stressad av detta med Spike så kan vi väll säga att jag började undra vad det var jag gjorde som fick mina hundar så ointresserade av dummisar och av att hämta saker. Dagens samhälle med alla sociala medier gjorde väll inte saken bättre heller då man inte kan undgå att läsa vad andra gör med sina valpar och unghundar. 

Man ska inte jämföra jag vet, men det är så lätt att hamna i de tankarna.

Tur att jag har lite vettiga hund människor runt omkring mig som kan lugna mig och att jag har en plan som jag har för avsikt att följa även om jag ibland tvivlar på vad jag håller på med. Mitt fokus är att gå mycket med Taggis, han ska ha rätt tråkigt vid min sida och bara följa mig. Sen får han självklart springa av sig med jämna mellanrum. 

Nu har det börjat lossna lite med apporteringen med honom också och han tycker att det är kul att hämta saker. Den stora bonusen är ju att han är lugn vid min sida och sen explosiv när det väl gäller. Antagligen en självklarhet för många av er som tränat ett par hundar. Men för en annan som bara har fått det förklarat för sig eller läst det i en bok så när man får uppleva det så börjar man att förstå på riktigt 😄

Det är därför grundträningen är så viktig åh därför man bara går och går. 

Men den stora AHA upplevelsen kom i tisdags när jag bytte ett par ord med Jens Palmqvist. Jag minns inte ordagrant vad han sade men summa summaron så: om man lägger ner väldigt mycket tid tidigt på fotgåendet där de bara ska gå lugna och uttråkade vid ens sida så trycker man dem lite. Olika mycket helt beroende på individen och då är det kanske inte så konstigt om de inte är särskilt sugna på att springa och hämta saker till en. 

Ja men eller hur! Varför har jag inte förstått detta tidigare? 

Det finns ju samband mellan allt man gör och inte gör och det ena leder till det andra osv. Så ja nu har jag äntligen börjat att förstå och uppleva det på riktigt.